Light of Bones
for Pär Hansson
You know that summer will come and fill the land
with its deceptive warmth;
you know that it will be long before
you’ll water the crops that now sprout –
in order to be alive
you need to go out to the open field
high above Himmelsdalen and scythe your self-
consciousness with one firm blow:
ruhh!
In order to write
you must retreat to the house where hay
grows in through the window,
wind flutters in the frowzy curtains
and from between the floorboards
the coolness of your soul’s den
will gradually filter in:
slowly, you’ll crawl out
of the stinking quagmire of welfare
and feel how your bones grow and
grow on inwards, filling with light.
Ben med ljus
för Pär Hansson
Du vet att sommaren kommer över landet
med sin bedrägliga värme;
du vet att det kommer hända långt innan
du vattnar de grödor som nu spirar –
för att hålla dig levande
behöver du gå ut till det öppna fältet
högt ovanför Himmelsdalen och slå din själv-
medvetenhet med lie, ett enda stadigt slag:
ruhh!
För att kunna skriva
måste du dra dig undan till huset där hö
växer in genom fönstren,
vind fladdrar i de mögliga gardinerna
och mellan golvbrädorna s v a l k a n
f r å n d i n s j ä l s v i s t e
kommer gradvis att sila in:
långsamt kommer du krypa upp
ur välfärdens gyttjiga dike
och känna hur dina ben växer och
växer till inuti, fyllda med ljus
Mathura (Margus Lattik)
—
Pär Hansson
Somrarna 1993-96 tillbringade jag i en kompis släktgård i Vindelns kommun. Istället för att resa utomlands åkte vi till Västerbottens inland, några gjorde musik, jag skrev.
Vi badade, fiskade, diskuterade, körde moppe och drack. Vi skötte de vardagliga sysslorna.
Morbror Stefan Burlin ställde villkorslöst huset (Blåliden) till vårt förfogande, Sture Hörnberg kom förbi med potatis och tjäder. Glada stunder och sorgsna stunder.
För ett tag sedan hittade jag den här passagen i ett anteckningshäfte, jag blev upprymd, jag gladdes åt dialogens icke-platonska karaktär.
Dialog, mellan Morbror Stefan Burlin och Sture Hörnberg, nedtecknad i köket i Blåliden midsommarafton 1994.
(—)
MSB: Jag minns den där gången du ringde och fråga om jag kunde ställa opp å spela match. Men jag va tveksam, men tacka väl ja till slut.
SH: Jo he minns ja. Jag ringt dä från svarttelefon vi hadd, den ve tratt av bakelit.
MSB: Jo. Och du komme och hämta mä på mopedn och jag minns du sa: Håll ut bena nu! Och jag bräsa som en tjej.
SH: Jo, he minns jag å. Det var den matchen då n´Walter int ville ge dig nån sockerdricka efter matchen. Alla skulle ju få varsin sockerdricka men inte du.
MSB: Nä just det. Han va en jävla mobbare på jag n´Walter. Mobbare! Hela tin va han på mä. Påstod att jag stått vid stolpen bara för att jag spela ytterback. Men då tog du mig i försvar. Sa att alla i ett lag är lika mycke värda. He glöm jag aldrig.
SH: Jo, he minns jag. Annars är det ju inge lag, annars förlora man ju lagkänslan.
MSB: Ja, just det. He jer ju det man gör.
SH: Jo just. He jer då sant.
(—)
( Pär Hansson, Tidigare publicerad i Jmm TIDSKRIFT FÖR LITTERATUR no 1 2005 ur dagboken s. 47-48)
